Fritt fall

släpper taget nu
faller fritt

utan önskan
att varken
nå marken
eller vara kvar
i luften

det är magiskt
att leva

rädslan
som står i vägen
för livet
som det är

det enda sårbara
på denna jord
är den falska
historien
om självet

Rörelsen - hur stilla den är

att all riktning mot en plats
som egentligen kanske inte fanns
- har jag förstått nu -

tog mig med storm
satte mig i rörelse
från mitten till utkanten

rörelse är något som jag alltid har
men den förstärktes
och gav mig mer en riktning
åt ett håll
som jag längtat efter
mer och mindre
i perioder i livet

att stanna har mer och mer
blivit den nya rörelsen
den är

långtråkig
enformig
oformlig
fullkomlig

Det bara är så ibland

ibland finns det där
som skenet från ett starkt ljus
inget som skymmer sikten
allt i acceptans och betraktande
bara bevittnar

hur den här kroppen
rör sig i världen
utan motstånd
i samhörighet
med allt som någonsin varit
är och kommer att vara

utan behov av att förklara
med insikt och svar på allt
från ett ställe där allt är ett

där jag hör när tankar börjar
skrattar åt sinnets
vindlande svindlande svamlande
och behåller lugnet

sen kommer dagarna av tvivel
grått mörkt klet
med frågor utan svar
ifrågasättande utan acceptans
historieskapande och iscensättande
av drama utan slut

dessa dagar är tunga överallt
i alla lager
de dagarna fylls av en del självförakt
mycket projicerande
kanske också
självömkan gråt och tröstlöshet

ändå är det som att det andra
stillheten
alltid är i bakgrunden
och jag vet
att resten bara är påhitt

men utan möjligheten
att skölja bort
det kletiga
för stunden

det andra - stillheten
är det enda
och i den ryms
allt

Målningen

En målning låg framför mig på bordet
Färger som smälte samman
Ängar som var skogar som var berg som var vatten
Ansikten som var träd som var grenar som var blad
En födelse ett barn som var planterat i bilden
Som skulle skäras ut ur stammen ut ur tavlan
Ett namn skulle barnet ha det bara var så
Namnet skulle bäras som tavlan bar färgen
Egentligen var de samma sak tavlan och färgen
skogarna och bergen stammen och löven
Men namnet skilde dem åt

Ingen förståelse behövdes

Undervisade ikväll
Det kom igen -
Pratet från platsen
Av inga platser

Ord från den ordlösa
Fyllda tomheten

I rummet försvann den
Tiden blev ett hål
En rymd
Av stillhet

Pappa och jag

En pappa sa till mig

När blev du så klok mitt barn

Och jag ville alltid säga

När du valde en annan väg

Än faderns väg

Då blev jag min egen far

Och mitt eget barn

Det var aldrig inte du

Det fanns en tid
Då jag ville vakna upp
Bredvid dig

Nu är tiden när jag
Vaknar upp
Utan mig själv
Från mig själv
I mig själv

Bredvid dig

Berätta för mig om din barndom

En gång hittade jag en fyrklöver
Jag trodde alltid att jag var
Den Utvalda
Det var bara en historia
för att ta mig igenom
En annorlunda barndom

I spegeln: reflektioner av ett jag

I frånvaron av närvaron fann jag att
Du var jag
I spegeln
En annan kvinna
Tittade tillbaka
Vackrare än jag någonsin sett
Som genom dina ögon och jag förstod
Att jag såg mig själv
För första gången

Hon sa till mig att hon frös

Vi är alla fria.
Det är det som det betyder.
Att vara naken
är att vara fri.

Det var så vi föddes.
Nakna. Fria.

Vi inbillar oss
att vi fryser när vi är nakna
och därför klär vi oss.
Lager på lager
av historier.

Den enda tiden att vara fri.
Är nu.

Den enda tiden
att inse det.
Är nu.

En evig dans

Följer livets dans
mer och mer
nu

För varje steg fram
är ett tillbaka

Vi stod egentligen alltid
stillla

Vi rörde oss egentligen
inte alls

Jag var aldrig dansaren

Hon förstod aldrig vad jag sa

Livet sköter sig precis som det ska.
Utan min hjälp.
Livet behöver inte mig.
Det är bara fåfängt att tro det.

Ingenting hände. Någonsin.
Inget blev bättre. Eller sämre.
Vi är alla nakna.

Tomhet

Jag svävar i alltets tomhet.
I ett hem på en plats vi kallar denna jord.
När jag somnar dör historien om världen.
Där rör jag mig fritt.

Lilla lotus

Och hon sa till mig
Berätta för mig
Vad gör en liten lotusblomma i världen?
Från dyig botten växer hon
Söker genom grumligt vatten
Upp upp
Mot ljuset sträcker hon sig
Bryter genom ytan
För att i full tillit öppna sitt innersta
Och låta det fyllas
Av ljus
Och i ljuset kommer hon ihåg
Det var hennes inre frö av ljus
Som, när hon
Utan att veta varför
Fick henne vidare
Genom Det Grumliga
Hela tiden
Upp upp
Och hon fann
Att ljus är också
Den Hon Är

Tomt prat

Påväg mot det vuxna
Där skriken tystnar
Där någon öppnar när jag ringer på
Än är husen tomma
Ur husens ögon strömmar mörket
Rädslan möter mig vartän jag tittar
Än är tiden där mörkret växer
I takt med att husen blir högre
Jag bor i en stad utan slut
På hus som står tomma
Som är fyllda av kött
Stanken slår mot mig när jag tittar in
Genom fönster utan tal
En gång passerade jag ett hus av glas