Dystopoetisk

Med svald tunga blickar hon ut
över kargt ödelagt landskap
utan att nå orden som fastnat

I henne, hans dolda aningar av
uppbrott blottlagda över hennes
alltmer reducerade uttryck

Gamla röster skriande likt
hungriga rovfåglar med klorna
redo - se mig, var mig, ta mig
slit mig i stycken, ät mitt hjärta

Hon tar en given position i ett
betingat drama

Han talar till henne
utan att tala med henne
och de går varandra till mötes
utan att egentligen mötas

De delar en falsk trygghet
om en framtid utan ensamhet

I en värld fångad av
ett språk utan mening av
tal utan orsak av
handling utan intention

Placerad i rum utan väggar
fyller hon tomheten med
tilltagande längtan efter
det Enda

Ordgränser

Ett liv
Inget liv
Livslöst | livfullt

Ett ord
Inget ord
Ordlöst | ordfullt

En mening
Ingen mening
Meningslöst | meningsfullt

Det är bortom mening
Det är bortom ord
Det är bortom liv

Det rymmer inget
Det rymmer allt

Rymmer jag?

Ingen gräns
Utan gräns
Gränslös

Betlehems stjärna

Tack Viktor Rydberg
för att du satte ord
på min längtan;

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland,
tändes av Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
"stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem".
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna.

Utan ansträngning

Det som kommer utan ansträngning
av sin egen kraft
tycks det

Men som rörs av en kraft
som är större än
alla namn som
vill namnge
den

Till det vill jag
överlämna mig
och inser
i samma
stund

Att jag aldrig kan
överge mig till
det som aldrig
övergett mig

Alltid
Här

Det är perfekt

Det är perfekt
att inte vara
perfekt

Det är perfekt
att inte kunna
vara mer
än minst
just nu

Det är perfekt
att inte orka
vara starkast
och klokast

Det är perfekt
att vara yr
av trötthet

Det är perfekt
att ligga ner
och bara glo

Sömnlöst funderande

Sömnlöst funderande
Är aldrig stöpt
I vaken klarhet

Sömlöst funderande
Hjälper inte
Tröttsamt innehåll

Det självklara i
Att allt är
Så här

Är mer självklart
Än någonsin

Och sömlöst funderande
Har aldrig smakat
Så blaskigt
Som nu

Trött på orden
Blasé på dess innehåll
De har aldrig gjort
Varken till
Eller från

De används i
Överflöd av
För många
Och jag

Lider inte
Mer än en
Sömnlös
Natt

Ingenting och allting

Ingenting och allting
Kommer sluta
Att finnas till

Ingenting och allting
Kommer sluta
Betyda någonting

Ingenting och allting
Kommer upphöra
För evigt

Ingenting och allting
Har slutat
Att finnas till

Ingenting och allting
Har slutat
Betyda någonting

Ingenting och allting
Har upphört
För evigt

Utan titel

Det som är öppet.

Ska stängas.

Det som är stängt.

Ska öppnas.

Så går det.

I livet.

Drömliv livsdröm

Vem vet hur
liv blir till

Vem vet hur
drömmar blir till

Ett frö och
liv blir till

Finns det drömfrön?

Dans utan partner

Hennes många röster

Allt hör jag

Hennes många ansikten

Allt ser jag

Hennes mångtaliga rörelser

Allt känner jag

Jag är den

Stilla följsamheten

Det manifestas manifest

Ingenting kan
någonsin isoleras
från sin relation
till andra delar.

Ingenting kan
någonsin existera
av sig självt.

Det finns
inga absoluter.

Allt är i
ständig rörelse.

Och hon sa till mig;

Jag är varken det
manifesta eller det
icke-manifesta.

Jag är varken det
som rör sig eller det
som är stilla.

Och jag vill höra mer.
Av det hon har att säga.

Tankestreck utan tankar

Förtjust
- likt den lilla flickan
som en gång var jag

Händförd
- tittar upp efter meditationen
upptäcker mina händer igen

Häpnar
- vet inte för vilken gång i
ordningen bara idag

Bevingad
- denna fjäderlätta upplevelsen
är en knapphändig beskrivning

Betagen
- detta som är verkligt nu
är lättare än det lättaste

Motsättningslöst varande

Yin - det mörka
receptiva lyssnandet
utan början utan slut

Yang - det skinande
kraftfulla uttryckandet
ständigt expanderande

Dessa ömsom
skapande förstörande
kvalitéer som leker
manifestationens lek

Omslutna av
det evigt tomma

Omfamnar jag nu
ofrånkomligt i det
som jag vet aldrig
går att omfamna

Att utifrån
tystnaden
uttrycka sig
utan orden

Att utifrån
stillheten
röra sig
utan förflyttning

Att utifrån
varandet
åstadkomma
utan handling

Är gåtan jag
nyfiket vill
förkroppsliga
utan illusionen
om att lyckas

Att lämna plats
till det som aldrig
kräver plats

Denna paradox som
helt utan
motsättningar
vill ta sitt uttryck
i det som aldrig
behöver uttryckas

Tao - det evigt
tysta orörda
alltjämt underliggande

Fingrarna i halsen

Seglar ordhavet runt
I min båt Namnlösa

Det är storm med
höga ordvågor

Går upp på däck
Och lutar mig över
relingen med fingrar
stoppade långt ner
i halsen

Kräks ut
rad efter rad
efter rad
efter
rad

Jag är

Allt är så fullkomligt
Som det någonsin
Kan bli

Jag är alltid
Varande

Allt är så ofullkomligt
Som det någonsin
Kan bli

Jag är alltid
Blivande

Mer än så
Vet jag inte
Och även det
Vet jag inte

Välkommen hem

Jag längtar hem
Hem längtar jag

Och hon sa till mig
Res med mig nu

Till källan av all
Din samlade längtan

Res med mig nu
Till platsen där
Din längtan uppstod

Här står jag nu
Jag är hemma igen

Med en mage av varm mjukhet
Ett hjärtat av stilla sprudlande
En mun av porlande skratt
Och ögon av skimrande fukt

Vad är det för dårskap
Att gå ut genom dörren
Och glömma att jag gick

(Om inte en stunds
förvirrad och betagande
vacker dröm)

Och hon sa till mig
Välkommen hem igen

Härifrån sett

Blundar och ser
Inte ut
Utan In

Öppnar långsamt
Och ser
Inte mer
Utan
Mer in

Öppnar lite till
Släpper in ljus
Vilar i hur

Omgivningen
Manifesteras

Ingen inblandning
Utan
Mer inlandning

Öppna ögon
Utan fokus

Klart seende

Hemlängtan

Precis innan våra läppar möts
Har dom redan mötts
Tusen gånger tusen gånger

Dina händer mot min kropp
Är bortom kroppars möten

Din blick i mina ögon
Är bortom blickars möte

Du påminner mig
Om min längtan
Hem

När det tidlösa i mig
Möter det tidlösa i dig
Är jag hemma

Livet är utan avstånd
Och du
Är aldrig
Inte här

Att stå naken

Naken är inte bättre.
Det kanske ser ut.
Som ett tillstånd.
Som kommer och går.
Inte vet jag.

Men Det. Det nakna.
Är vad som vill utforskas här.
Den nakna sanningen.
Om att allt.
Och också inget.
Kan förloras.
Eller inte.

Om det bara är på ett mentalt plan.
So be it.
Eller om det inkluderar mer än så.
I'll find out.

Kanske ingenting behöver lämnas.
Kanske allt behöver lämnas.
Jag har ingen aning.

Jag vill.
Sanning.
I varje del av mig.
Och om det sker.
Med smärta.
Eller inte.
Vem vet.

En dag av törst

Och hon sa till mig.

'Den mätta dagen,
den är aldrig störst.
Den bästa dagen
är en dag av törst.'

Så längtade även hon.
Liksom jag. Vidare.

Och hon sa till mig.

'Nog finns det mål
och mening i vår färd
- men det är vägen,
som är mödan värd.'

Så lätt att peka.
Mot målet och säga.
Det är inte dit.
Det är här. Nu.

Men vad är detta Nu?
Om inte ett minne.
Av det som varit.

Kan jag vila i detta?
Vill jag vila i detta?
Är allt okej?
Precis som det är?
Var är då min färd?

Och hon sa till mig.

'Det bästa målet är
en nattlång rast,
där elden tänds
och brödet bryts i hast.'

Hör mitt eget okejande.
Som ett invaggande.
Tillbaks.
In i det drömda.

Bara titta på det.
Som spelas upp.
Inte delta.
Inte värdera.

Och hon sa till mig.

'Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är
vårt stora äventyr.'

- Further -

Varats leende

Tanken;

Jagkaninteväntalängre

Studsar omkring
Här i den rymd

Som utgörs av

Det tidlösa eviga
Varats leende

Hjärnfrys

Vem är jag

Vad blir kvar

När jag klär av

De roller jag

Tillfälligt tar på

För att röra mig

I drömmen

Dubbel negation

Det som aldrig
inte är här

Går inte att
ifrågasätta

Existens
Medvetenhet
Närvaro

Behöver inte
Men motsätter inte

Min önskan
Om att vara

Existerande
Medveten
Närvarande

Vad som aldrig
inte är här

Är detta

Och ändå

På många plan

Tycks detta totalt

Otillfredsställande

Och ändå

Förvånas jag över

Den fullkomliga

Perfekthet

Som utspelas

Här i det liv

Jag kallar för mitt

Säg till mig

Säg till löven
Att sluta falla

Säg till vinden
Att sluta blåsa

Säg till elden
Att sluta brinna

Säg till solen
Att sluta skina

Säg till mig
Att sluta älska

Utan sikt

Varför utsikt
Varför översikt
Varför insikt

Varför sikt
Över huvudtaget

Vad finns att se
Vem ska se
Vad

I blindo
Famlande
Bland slöjorna
Som tillfälligt
Hängts för
Mina fönster

Vidöppen

Det fanns ingen resa

Ingen väg att färdas på

Det fanns inget hem

Ingen dörr som stod på glänt

Där fanns ingen annan

Bara ekot av hennes gråt

I tomma rum med vind

Som blåser rakt igenom

Varje vidöppet fönster

Vänta och se

Hon framträder
Som en röst
Som inte behöver tala

En stilla medvetenhet
Av bottenlöst varande

Men ändå fortsätter
möjligheternas lekar
och de kliande valen

Och hon sa till mig;
Vad behöver väljas

Bara vänta
Och se

Här är vi nu

Här är vi nu

Med frågor utan svar
Med svar utan frågor

En liten röst
I fjärran

Som en viskning
Över min hud

Varm andedräkt
Över min kind

Med glas utan vatten
Med vatten utan glas

Här är vi nu

Och hon sa till mig;
Det enkla
Det ansträngninglösa

Finns där
Redan innan
Du söker det

Här är vi nu

Med nätter utan dagar
Med dagar utan nätter

Ser mig omkring

Lyfte huvudet
från kudden

Såg mig omrking
Allt var som vanligt
Inget var som vanligt

Hur kan något vara
Som vanligt

När allt bara är
Så här

Växlingar och bekännelser

Vad kan man säga?
Det är förunderligt
Detta föränderliga

Bevittnandet fascinerar
Och tråkar ut

Och även det bevittnas
av något bortom bevittnaren

Bevittnandets bevittnare?
Skulle inte detta vara
Enkelt?

Men inte ens denna bevittnare
är där när den djupa sömnens
icke-bevittnande tar allt

Där ändrar inte löven sin färg
Där sköljer inte känslornas svall
Där gror inga önskningarna alls

Jag bekänner för bevittnaren;
Jag älskar växlingarna
Och jag viskar samtidigt
De tråkar ut mig fullständigt

Det svarta mörka vill jag
Hennes vilsamma famn för evigt

Mot en evig bakgrund av mörkt

Min ande en stjärna en sol en kärna
Min kropp bär dess skimrande strålar

Ur anden strålar en värme -
oändlig utan gräns

Andens kärna ett klot
Av djupaste mörkröda mystiska glöd

Potentialen till eld däri
Förstörelse | förändring

Brinn vackra Jenny
Brinn i den elden som
tar allt med sig i sin väg

Låt henne stå i lågorna
inifrån och ut
naken svedd och flådd
Förundrad med vissheten

Att också
den stjärnan
den solen
den kärnan
ska slockna
Den som bär mitt namn

Och kvar ska finnas
det eviga mörkret -

det eviga villkoret

Emot vilket alla
stjärnor kan ses

Livets livmoder

Finner mig själv
i livets livmoder

Är det början
eller slutet?

Är det inför
eller efter livet?

Då frågorna uppstår
föds jag.

Återföds i den stund
då svart och vitt
uppstår som möjligheter.

Relaterar mer och mer
till det som inte har
någon färg men ändå
aldrig upplevs färglöst.

Det är de
dunkla dolda
undangömda aspekterna
av varat.

Två ett noll

Den famnen
som omslöt mig

Som mörkret
omsluter solen

Och ger plats
för stjärnornas

Alltjämt glittrande
lekfulla skimmer

Där jag får lov
att fördjupa min

Förundran över
avstånden dem emellan

Den natten
två var en

Och gapet - avståndet
däremellan försvann

Då duet och jaget
först bytte plats

För att sedan
komma samman

Om den förståelsen
att det alltid är en

Slöts sig mörkrets famn
runt den enda

Och gjorde den
till sin alldeles egna

De två som var en
var nu intet mer

Bubbel och fräs

Fastnade med korken
i flaskhalsen - igen

Och vilket tryck
som kom när den
äntligen
släppte
taget

Som om någon hade skakat
den flaska som är jag

Sprudlade det ut - fullt av
bubbel och fräs

Den tomma

Den tomhet som väller upp nu
från insidan som ett monster

Jag kan inte värja mig från
den starka känslan av total
meningslöshet bortom
allt förstånd

Såklart finns inget att förstå
bara ge efter inför och in i

För tomheten är bara tomhet
Monstret är bara tankarna
Om att tomheten är tom

Den är tom från mig
Det är allt

Mitt skelettala jag

De ändlösa variationerna
och otaliga mångfalden
vittnar om hennes skaparglädje
och stora mått av humor

Alla delar linjerar sig
varje liten skelettdel rör sig
i perfektion
och relation
till varandra
- de kan inte göra annat

Och hon sa till mig;
Du vet bättre
Än att inte följa med
I den gemensamma
Baklängesrörelsen

Tillbaka
Till
Mig

Hennes viskningar

Före livet.
Det ofödda.

Efter döden.
Det odödliga.

Genom allt.
Det oföränderliga.

Hon viskar.
Så svagt viskar hon.
Konstant.

Det vibrerar.
Av hennes viskningar.
I varje cell.

Och jag blir stilla.
Igen och igen.

Och vet.
Att hon är.
Det enda sanna.

Den första dagen

Att leva
som om
det alltid
är den första
dagen.

Det är
min önskan
just nu.

Det tysta osedda uppenbara

När jag vill lyssna
Skapar jag ljuden
De tycks skilja sig från
Det tysta

När jag vill se
Skapar jag objekten
De tycks skilja sig från
Det osedda

När jag vill känna
Skapar jag dig
Du tycks skilja dig från
Det uppenbara

Att det tysta
Att det osedda
Att det uppenbara

Är vad som aldrig
Lämnat mig

Att sitta i tystnad

Vad finns här när jag låter
ögonen slutas från den till synes
omvärld som jag tyckte fanns där ute,
skiljd från mig?

Tittar in. Lyssnar.
Lägger märke till.

Allt detta. Som redan.
Finns här. Som redan.
Pågår.

Hjärtats slag hörs tydligt.
Men vems är detta hjärta?
Och vem är det som hör dess slag?

Händernas värme känns där de mjukt
och med en liten tyngd möter låren.
Men vad är denna värme?
Och vem är det som känner den?

En samling minnen drar förbi.
En blick. En famn.
Ett barn som föds och hålls.

De kommer från ingenstans.
Och försvinner till ingenstans.
De tycks höra ihop med någon.
Som jag inte kan peka ut.
Som en entitet. Eller identitet.

Andetagen händer.
Helt i sin egen takt.
På sitt eget sätt.

Så outgrundligt perfekt.
Manifesteras livet.
I all sin föränderlighet.
I varje stund.
Som varje stund.

Men vem är här och bevittnar
livets fullkomliga perfekthet?

Vittnet bevittnar alla dessa
uppenbara livstecken som tecknas.
Utan åsikt om de förtjänas.
Eller kan förbättras.
Eller ska fortgå.

Från ingen märkbar plats.
Talar hon igen, hon den tysta.

- Släpp vittnet. Sa hon till mig.

Den här platsen

När jag står på platsen
Av inga svar

När jag står på platsen
Av inga lösningar

När jag står på platsen
Av inga uppgörelser

När jag står på platsen
Av inga kompromisser

När jag står på platsen
Av inga frågor

När jag står på platsen
Av inga koncept

När jag står på platsen
Av inga begär

Vilar det

Ständigt
Sökande
Sinnet

Utan identitet

Språkets gräns

Språket gräns.

Smakar på den.
Ständigt.

Brottas med den.
Oavkortat.

Leker med den.
Oskiljaktigt.

Låter den leka.
Mig.

Bortom bortom

Från platsen av
det formlösa
observerandet

Ses former
manifesteras

De många formerna
tycks otaliga
i sina ändlösa
fantasifulla
variationer

All sprungna
ur samma
namnlösa
formlösa
ljudlösa
stillhet

Men vad är platsen
där det formlösa
observerandet
betratkar
formerna

Om inte ännu
en form
en plats
en manifestation

Så vad är platsen
bortom det
formlösa
observerandet

Gå bortom
Nå bortom
Stå bortom

Bortom bortom

Där tomheten
och fullheten
bytt plats

Där ingentinget
och någontinget
har upplösts
i sig själva

Medvetandets rymd

Medvetandets rymd.
Är alltid här.

Alla objekt blir.
Levande.
I detta medvetande.

Men det är.
Tillfälliga händelser.

Som rör sig.
Mot en bakgrund.

Av absolut närvaro.
Av absolut varande.
Av absolut stillhet.

Tillägnan

detta levande något
drog ihop sig
kontraherades

och där mitt i
det sammandragna
fanns hon

liv
är hennes namn

hon är
likt ett barn
oskuldsfull
öppen

med blick
full av lek

liv gör ingen skillnad
på det som är öppet
och det som är sammandraget

hon tillåter allt
att vara precis
som det är
just så här

hon vet att hon
varken är bunden
eller fri

hon är vaken
- det är allt

bortom
ordens
mening

är hon i mig
som jag i dig

som du i allt
som allt som är

[tillägnat luke]

Hon är illusionen

Illusionen har inga gränser
Hon slukar mig hel

Gång på gång på gång

Hon tar mig i handen
Följer mig stadigt

Hon är så trygg
Hon känner mig väl

Hon ler mitt leende
Hon gråter mina tårar

Jag känner mig hemma
När jag går med henne
Hon är så bekant

Ibland skymtar det till

Det tysta
Det namnlösa
Det ofödda

det | som | alltid | är

Hon låter mig se det
Bitvis, för att locka mig

Hon säger att hon
Om jag bara följer henne
Så hittar vi vägen
Tillsammans

Det är bara här borta
Säger hon och skrattar ljuvt
Hennes leende är förtrollande

Att jag klarar mig själv
Och vill gå dit ensam
Vill hon inte höra på

Det här är vår resa
Säger hon till mig
Vi gör den
Tillsammans

Om natten när hon sover
Stryker jag hennes kind
Hon doftar som en dröm
Av sandelträ och ros

Hon är jag

Meningar om mening

En personlig agenda
Av att göra rätt
Ställa allt i ordning
Lägga tillrätta

För sig själv
Sin omgivning

En sinnets strategi
Att upprätthålla
Platsen av
Separation

Inget fel
Inget rätt
Bara en observation
Av mig själv
Om mig själv

Kanske att
Bakom agendan
Finnns behov
Av sammanhang
Av mening

Men finns
Någon mening
Alls?

Bara en önskan hade hon

Och hon sa till mig

Hon berättade för mig

Om denna hennes enda önskan

Den var om livet

Och om döden

De var samma

För henne nu

Hon hade förstått

Att livet inte var färdigt

När döden tar vid

Aldrig någonsin

Är något färdigt

Hennes önskan var uppenbar

Den stod som skriven

Över hennes kropp

Den flödade som ljus

Ur hennes ögon

Den ljöd som kvidande

Ur hennes öppna mun

Lev mig

Lev mig

Lev mig

Om kärlek

En önskan:

Öppenhet
utan
uteslutande
av
rädsla

En önskan:

Stillhet
utan
utestängande
av rörelse

En önskan:

Om kärlek -

Öppen | Stilla

Det som aldrig förändras

Jag observerar
förändringar

De har inte
med mig
att göra

Det som vilar
Är alltid stilla

Det som är stilla
Är alltid frid

Det som är frid
Är alltid här

Det som alltid är här
Förändras aldrig

Bara så

Det här

Är det

Som är

Ingenting

Annat

Än

Detta

I mig en rörelse

Du rör dig stilla
I mig som
Förundran

Du rör dig stilla
I mig som
Nyfikenheten

Du rör dig stilla
I mig som
Alltid

Om Gränser

Varför skapas
Gränser

Varför bevakas
Gränser

Tron på
Att skapa
Gränser

Har varit
Ett halvhjärtat
Projekt här

Vart går den; gränsen

Mellan dig och mig
Mellan ditt och mitt
Mellan vi och dem

Är Det Jag Är
Något som kan
Stoppas in
Mellan givna ramar

Totaliteten
Är bara så
Gränslös

Till havet var hon bunden

Rör mig stilla
i strömmar
utan motstånd

Andas vatten
Fyller lungorna

Till bredden
av salt hav

Sjunker mot mörkt
ljus bryter
genom ytan

Bländande
liv

Bubblorna från munnen
fyllda med ansikten

Fängslad
av det vidsträckta

Betagen
av det öppna

Trollbunden
av det uppenbara

Havsvild
av det omfattande

Havet blev hon
tagen

Tillbaka

Hennes mörker

En gång sa hon till mig
'jag drömde om dig
i natt igen -
jag drömmer alltid
att vi möts
i ljusa skolor'

Kanske var hennes mörker
det som gjorde möjligt,
denna hennes önskan,
efter ljus?

Att vi söker det motsatta.
Är såklart en historia.
Att berätta.

Men sanningen är nu.
Att detta ljusa.
I mig.
Är inte mitt.
Och det är aldrig.
Aldrig någonsin.
Frånskilt.
Det mörka.

Vill mörkret.
Nu.

Djup.
Drömlös.
Evig.
Sömn.

Ännu en historia.
Att berätta.
För ingen.

Behovet av

Behovet av
att känna gemenskap

Behovet av
att hitta
gemensamma nämnare

Behovet av
att förstå
varandra bättre

Behovet av
att förändra
något till
min fördel

Behovet av
att förbättra
och vårda
relationer

Ses igenom

Det finns
ingen här

Som längre vill
investera i detta
för någon egen
vinnings skull

Kanske detta
som allt
just nu

Bara händer

Helt utan mening
Helt utan mål
Helt utan

Allt
Är
Helt

Naket

Drömmarna och löftet
om en tid utan snö och slask
ekar från framtiden

Utan hänsyn
till det
som tycks hända
här och nu

Där snön och slasket
får stå symbol för

Allt det
som måste
smälta undan
och ge plats för
det underliggande

Det som är bart
Det som är kalt
Det som är naket

Om hennes smärta

Det var aldrig fel
Det hon kände

Och hon sa till mig
Att hon ville vara där

I smärtan

För henne var smärtan
Det vackra i världen
Det som gjorde henne ödmjuk

Och jag förstår henne nu
Vad hon menade

Men skillnaden
I vår upplevelse
Var identifikationen

Hennes smärta
Var så djup
Hade satt spår
I hennes kropp
Hon ägde smärtan

Så fullt ut
Var den hennes

Så många gånger
Ville jag säga henne

Den här smärtan
Behöver du inte äga

Den här smärtan
Kan bli sedd

Som smärta
För ingen

Upplevelsen härifrån
Är just denna

Om löften

De strukturer jag rör mig i
genomsyras av löften

Löftet om förändring
Löftet om förbättring
Löftet om förståelse
Löftet om framtid

Löftet om
något annat
än det som är

Vem är det som ska
förändras förbättras förstås?

Och framförallt - varför?

Samtidigt som
förändring verkar ske
förbättring verkar ske
förståelse verkar ske

Och allt händer
verkar det som

För ingen alls

Biljetten hem

Reser nu.
I världen.

Som en ensam resenär.

Värdens tycks resa.
I mig.
Förbi mig.
Genom mig.
Med mig.

Och ändå.
Ingen förflyttning sker.

På biljetten hem.
Står det skrivet.

Hit. Här. Nu.

Allting är uppenbart

Det är möjligt

För allt

Detta

Bara uppstår

Ur

Allting

Ur

Ingenting

Ingenting är uppenbart

Hur kan det var möjligt

Att allt

Detta

Bara uppstår

Ur

Ingenting?

Baklänges

Sinnets fall.

Genom kroppen.

Till friheten.

Att vara.

Precis.

Så här.

Ett minne

I nuet.
Ett minne.

Flytande.
Svävande.
Virvlande.

En bild.
Ett sammansmältande.
Ett möte.
Djup in i.
Och alltid.
Med mig själv.

Ingenting.
Kan någonsin.
Läggas till.
Eller dras ifrån.
Detta.

Kan inte inte sluta

Detta.

Det är.

Förevigt.

Nu.

Alltid i rörelse.

Alltid stilla.

Att veta

Och hon sa till mig;
Jag kan inget veta nu
Inget vetande är möjligt

Och jag lyssnade
Och hörde att;

Vetandet är som en lek
En lek med ord och dess mening

Från platsen av inget vetande
Verkar allt vetande gå tillbaka

Och lösas upp

I sig själv
Som sig själv

Att lyssna

Lyssnar nu.

Bara lyssnar.

Är lyssnandet.

Vad finns där att höra?

Ljuden.

Från platsen.

Av inget ljud.

Följer ljuden tillbaka.

Till platsen.

Av ljudets födelse.

Upptäcker.

Att ljuden.

Är för ingen alls.

Bara det här

Fann mig själv leva
Sovandes

Fann mig själv vakna
Sovandes

Fann mig själv förändra
Tron om förändring

Fann mig själv sova
Vaken

Fann mig själv drömma
Vaken

Fann mig själv ordlös
Skrivande

Fann mig själv tom
Utan tanken

På att finna
Mig själv

Bara det här
Inte mer
Inte mindre

Bara det här

Den manifesta verkligheten

'den manifesta verkligheten'
finns den?
vad är manifest?
egentligen?

allt är
i konstant
förändring
oavbrutet

finns någon
fast punkt
att referera
till, tillbaka till
eller från?

//

det manifesta
är det uppenbara

det uppenbara
är det enkla

det enkla är
det omanifesta

det omanifesta
är det oföränderliga

det oföränderliga
är det konstanta

det konstanta
är förändring

märkligt
inte sant?

Om vintern

Vintern har förtrollat världen.
Jag rör mig genom tystnad
bland träd tagna av vitt.

Och hon sa till mig
det ska vara så nu.

Men jag vet
att det kommer en tid.

Då livet tränger
igenom träden.

Och de kan intet göra.
Än att uttryck livets kraft
i grönt.

Pannkaka utan ägg

Häller ner alla ingredienserna
Snabbt och lättsamt
I bunken

Vispar en stund
Och ser små bubblor
Klättra sig upp

Steker i ghee
Och serverar
Med sylt därtill

Slipper fundera på
Om hönan eller ägget
Kom först

En morgon. På jobbet.

Det är tidig morgon i yogafabriken.
Klockan ringde fem på morgonen.
Passet börjar sex.
Läraren behöver inte vara i salen förrän kvart i sju.
Klockan sju sjunger vi mantrat.
Varje vardagsmorgon.
Samma rutin. Som en ritual.

Det är något speciellt med tidiga morgnar här på jobbet.
Folk är både trötta och klara,
inte så mycket tanke-fräs som kommit igång.
Inte så mycket stories och draman.

Man ser efter ett tag som lärare
hur folk jobbar med sig själva på mattan.
Vad de gör med sig själva,
vad de berättar för sig själva om sig själva.
Det syns i deras sätt att förhålla sig till kroppen.
Till rummet. Till utrymmet.

Men en hel del av det, de vanliga mönsterna,
har liksom inte vaknat så här tidigt.
Det finns en blandning av nyfikenhet och förväntan.

Här möts människor på ett annat sätt.
Alla följer samma rörelseserie, sekvens.
Men i sin egen takt, efter sina egna förutsättningar.
Alla har kommit olika långt i serien.
Det är en känsla av att göra något tillsammans.
Men ändå, individuellt.

Och alla gör det tidigt på morgonen.
Lämnar hemmet, ger sig ut i kylan
för att landa med sig själva hos sig själva.
På sin matta.

En mystik ligger lite i luften. Och lite magi.
Man vet inte hur kroppen ska kännas.
Just denna morgon har man ingen aning.

Ställer mig på mattan
och känner hur fötterna möter underlaget.
Djup tacksamhet flödar genom mig
för att jag får lov att vara i den här kroppen.

Andas in långsamt och djupt,
sträcker armarna upp, fyller lugorna till sin bredd.
Andas långsamt ut
och låter kroppen fälla sig fram i takt med andetaget.
Händerna når golvet.
Det här är en ny dag.