Längtans paradox

I mig rörelser
Av längtan
Så paradoxala

Önskan om tiden
Då tiden upplösts

Önskan om
existensens
icke-existens

Omfamnar
Kompromisslöst
Hennes båda
Rörelser

Att träda i kraft

Ibland kliver jag
in i träden

Och tar plats i
den långsamma
stillsamma
kraftfullheten

Känner trädens sårbarhet
att med tillit låta
livet ge och ta

Känner trädens mod
att bara stå kvar

Utan att veta

Om hösten
Om vintern
Om våren

Ska komma

Starkare

Jag har
alltid
varit
den
starkare

Även när
jag
varit
den
svaga

Fulländad tomhet

Det finns ingenting här
som inte är vibrerande
som inte är liv

De minsta partiklarnas
perfekta rörelser
är laddningar
som vibrerar

Allt tar tillfälliga former
tillfälliga ståndpunkter
det verkar som att
de tillhör mig

Att se igenom
denna tillfälliga
och ändå
mirakulösa oundvikliga
tillsynes slumpartade
kärleksfulla intelligens

Och låta
Henne göra sitt

Det är allt

Som kan stå för
och liknas vid
ett görande

Och hon sa till mig
Det här är liv
Det här är vad
Du är

Perfekt tillfällighet
Ur fulländad tomhet