Det tysta osedda uppenbara

När jag vill lyssna
Skapar jag ljuden
De tycks skilja sig från
Det tysta

När jag vill se
Skapar jag objekten
De tycks skilja sig från
Det osedda

När jag vill känna
Skapar jag dig
Du tycks skilja dig från
Det uppenbara

Att det tysta
Att det osedda
Att det uppenbara

Är vad som aldrig
Lämnat mig

Att sitta i tystnad

Vad finns här när jag låter
ögonen slutas från den till synes
omvärld som jag tyckte fanns där ute,
skiljd från mig?

Tittar in. Lyssnar.
Lägger märke till.

Allt detta. Som redan.
Finns här. Som redan.
Pågår.

Hjärtats slag hörs tydligt.
Men vems är detta hjärta?
Och vem är det som hör dess slag?

Händernas värme känns där de mjukt
och med en liten tyngd möter låren.
Men vad är denna värme?
Och vem är det som känner den?

En samling minnen drar förbi.
En blick. En famn.
Ett barn som föds och hålls.

De kommer från ingenstans.
Och försvinner till ingenstans.
De tycks höra ihop med någon.
Som jag inte kan peka ut.
Som en entitet. Eller identitet.

Andetagen händer.
Helt i sin egen takt.
På sitt eget sätt.

Så outgrundligt perfekt.
Manifesteras livet.
I all sin föränderlighet.
I varje stund.
Som varje stund.

Men vem är här och bevittnar
livets fullkomliga perfekthet?

Vittnet bevittnar alla dessa
uppenbara livstecken som tecknas.
Utan åsikt om de förtjänas.
Eller kan förbättras.
Eller ska fortgå.

Från ingen märkbar plats.
Talar hon igen, hon den tysta.

- Släpp vittnet. Sa hon till mig.