Din ensamhet slutar i mig

Du tar dig friheter
I mina drömmar

Med läppar slutna
Ord utan tal    
                                                   
Utan ansträngning
Skiftar du dina drag

Du ser ut som mig nu

Kanske för att du
Rör dig fritt
I mina innersta rum                           

De var aldrig stängda

Vi kämpade aldrig emot

Så lite sagt

Hon säger så lite
Och ändå får
Hon så mycket sagt
Den tysta

Jag lyssnar på
Hennes varma andedräkt
Mot februarikinden

En lätthet av ordlöshet
Ett betraktande av
Livets stilla omtumlande
Intighet

Fortfarande utmanad
Av hitet och ditet

Men näringen tas
Inte längre
Från det där andra

Hon har mognat
Och belönats
Med betraktarens
Blick

Men utmanas
Av Henne fortfarande

För hon säger
till mig alltjämt

Du Är
Inte(t)