Tiden och tankarna

stillar mig och lyssnar

tiden och tankarna
hör ihop

de är de bästa av vänner

när vilan
vid tankens källa
uppstår

upphör tiden
att existera

då samexisterar jag
med det som för mig
är på riktigt

frihetsk(r)amp

en glasruta mellan mig
och världen

värken i kinderna efter
nattens sammanbitning

håligheten och den andra
tomheten

livet bjuder mig
att se och uppleva

de allra djupast
sittande rädslorna

osäkerheten om mina
behov har ett värde

avskyn inför att inte
kunna veta om det du
säger är sant

olusten inför att möta
din rädsla för att säga
din sanning

hopplösheten av att
reaktionerna handlar om
min existens fortlevnad

och den i magen sittande
kramp av vetskapen om
att om jag släpper rädslorna

så är jag fri

Utan sin motsats

Jag är inte medvetandet
Där alla tankar
Kommer och går

Hur skulle jag kunna vara
Ens det

Det här var aldrig personligt

Det fanns aldrig något
Före noll
Inte något efter, heller

Det fanns aldrig någon
Väg ut
Inte någon väg in, heller

Det innebär ingenting
Att det inte finns någonting

Det har aldrig betytt något
Att ingenting aldrig fanns

Inte ens tröst
Inte ens frihet
Inte ens stillhet

Och inte ens
Dess motsatser
Eller anti-satser

Det finns ingen
Uppföljare
Ingen andra chans

Det är inte ens
Över

Stilla höstglöd

Låt dem vila nu

Ideérna om identifiering
om avidentifiering

Om vågor, hav och
allt där bortom

Om att längta hem
och att redan vara hemma

Låt ordens gnistrande
antända sig själva

Låt hela skiten brinna upp

Min praktik

Att från det yttre
till det inre

Steg för steg
medvetandegöra

Det i mig
som är
bekvämt

Och låta
den underliggande
stillheten

Ge plats för att
öppet möta

Det motstånd
som kanske finns

Och att betrakta
processen

Med medkänsla

Tingens moder

Jag trollar nu
Med de tio tusen tingen

Bakom min stängda dörr
Är alla fönster vidöppna

Vindens virvlande sker
När jag blåser

Eldar flammar upp
Där blicken stannar

Vatten följer nu
Fingrarnas dans

Berg hittar kraft
Där mina fötter vilar

Bäst jag sluter ögonen
Och stilla lägger mig

I famnen hos
de tio tusen tingens
Moder

Och låter sötman
från hennes mjölk
möta mina läppar

Vad vet hon?

Den lilla visste allt
Om ovetandet

Det gick inte ens
Att kalla det
För mystiskt

Den stora glömde
Men anade ibland
I skräckblandad
Förtjusning

Allt som den lilla
Inte ens behövde
Äga som sin vetskap

Livet nu

Förut ville jag förstå. Allt.
Men när jag känner efter.
Och känner in detta. Livet.
Så är det varken logiskt.
Eller förnuftigt.

Livet är galet och sig självt.
Det behöver inte be om lov.

Det frågar aldrig först.
Det bara händer.
Det bara är.

Och när jag sitter i den insikten.
Slappnar något av här. Inuti.
Ett leende brer ut sig.
Här och nu.

Jag vill det som är sant.
I varje stund.

Och det som är sant.
Är livet.

Pendlingen

I mig en vetskap om
den allra mest intima
och ibland skrämmande
tomhet

Det är den vackraste och
mest fyllda tomhet
som går att finna

I tomheten vilar jag
utan rollerna utan orden

Sen föds jag fram
i en lekfullhet och
tar plats i relationer
som mamma, sambo
partner, lärare,
elev, vän

Jag älskar ensamheten
stillheten och
mitt inre liv

Och på samma gång
rörelserna som sker
när jag är i relation

Mellan dessa
pendlar det liv
jag kallar för mitt

Längtans paradox

I mig rörelser
Av längtan
Så paradoxala

Önskan om tiden
Då tiden upplösts

Önskan om
existensens
icke-existens

Omfamnar
Kompromisslöst
Hennes båda
Rörelser

Att träda i kraft

Ibland kliver jag
in i träden

Och tar plats i
den långsamma
stillsamma
kraftfullheten

Känner trädens sårbarhet
att med tillit låta
livet ge och ta

Känner trädens mod
att bara stå kvar

Utan att veta

Om hösten
Om vintern
Om våren

Ska komma

Starkare

Jag har
alltid
varit
den
starkare

Även när
jag
varit
den
svaga

Fulländad tomhet

Det finns ingenting här
som inte är vibrerande
som inte är liv

De minsta partiklarnas
perfekta rörelser
är laddningar
som vibrerar

Allt tar tillfälliga former
tillfälliga ståndpunkter
det verkar som att
de tillhör mig

Att se igenom
denna tillfälliga
och ändå
mirakulösa oundvikliga
tillsynes slumpartade
kärleksfulla intelligens

Och låta
Henne göra sitt

Det är allt

Som kan stå för
och liknas vid
ett görande

Och hon sa till mig
Det här är liv
Det här är vad
Du är

Perfekt tillfällighet
Ur fulländad tomhet

inte mitt

ser hur en
sluten hand
döljer sitt
center och

hur en
öppen hand
saknar ett

den öppnade
handen kan
inte längre
hålla något
kvar

som sitt
eget

Utan lösning

Och så skön den
levda insikten är
om att ingenting
ska lösas.

Har en ovanligt
trivsam sömnlöshet.

Jag, måsarna och
himlen utan natt.

Himlarna öppnade sig

Himlarna öppnade sig
Och allt vatten liv hade
Forsade genom
De öppnade ögonen

Himlarna öppnade sig
Och alla vindar liv hade
Blåste genom
De öppnade lungorna

Himlarna öppnade sig
Och all eld liv hade
Brände som tusen solar
Mot den bara huden

Igen såg hon världen
Genom sin kropp
Som ett öppet fält

Allt for genom henne
Över henne under henne

Och hennes upplevelse var
paradoxalerna manifesterad

Härvarande därvarande
Frånvarande närvarande

Och allt var redan över

Fritt för fall

Hon besöker mig i mötet
med livet, alltet och intet

Lockar med fria vingslag
i fallet mot Evigheten

Kroppens möte med marken
är ett inre ljudspel

Och det stilla tysta
efterspelet är en
förnimbar mäktig längtan

Och hon sa till mig
du hittar mig i fallet

Hennes skapelser

Jag ser hur hon
fyller dig
med sina andetag

Hon tar plats
i dina lungor

Med sin rörelse
är hon potentialen
för liv

Som hon låter
manifesteras genom
hela ditt väsen

Jag ser hennes
bestämdhet i dragen
hon skapat i
ditt ansiktes fåror

Hon har gjort
skrattstreck som
vore de strålar
från dina solögon

Hennes kärlek för rymd
är tydliga i dina ögons
aldrig bottnande djup

Och glitterstänken har hon
lämnat i din ögonvrå
för lekfullhets skull

För trånga skor

Du tycks mig
Vilja sträcka ut
En hand och just
När jag tar tag

Upptäcker jag att
Du har dränkt den
I olja

Halkar till
Tappar taget

Inser i fallet
Att det här
Har vi gjort förut

Det är som att dansa
I otakt med alldeles
För trånga skor

Identitetsinventering

Betraktar gränsöverskridarens
behov av att nudda det för myckna

Noterar det mjuk-anarkistiska draget
av att vilja blottlägga och synliggöra

Lever med det inre och yttre
något uppkäfiga ifrågsättandet

Och ser hur allt är i ständigt
varande och ständigt blivande

Njuter stunder av oförklarlig
enkelhet och enorma tillgångar

Av ofiltrerade direktupplevelser

Av intim intighet och djup
penetrerande bortanförhet

Av den vildaste stillhet
och total avsaknad av
beskrivandemakt

Där slutet början och den
omslutande utan-heten
aldrig ens var på tal

Vad är äkta?

Bläddrar genom mina
tillgängliga markörer

Och finner alla
tillfälligt bristfälliga

Kanske är nakenheten
så nära man kan komma

Någon form av äkthet
Men också den, ett plagg

Är hudlösheten mer äkta
Med muskler och ben
Som gemensam nämnare

Allt ett tillfälligt
skådespel, en lek

Kan något var mer äkta
än något annat?

Nära inpå

När jag slutar låtsas
att jag vet någonting
om något alls

Är jag den allra
sköraste mest rena
sårbarheten

Nära naket men
värmd inifrån av

Den allra mest
intima vibrerande
tilliten

Alltid jag

Alltid anat
att jag

Hela tiden är
närmre än
jag kunnat
föreställa mig

Aldrig dold
alltid öppen

Behövde det
aldrig letas
efter aldrig
bli funnet

Aldrig sökas

Skrattar så
tårarna rinner
och andan
tar slut

Närmre än
luften jag
andas och
fukten i
mina ögon

Är jag rymden
där jag letat
efter mig själv

Och i letandet
glömt att jag
aldrig kan hitta
någonting annat

Eftersom jag
är det
jag ser

Överallt

En dockas bekännelser

Jag är en docka
Hon älskar att leka med mig
Nypa mig i armen
Se om jag reagerar

Jag önskar ibland att jag var
Hennes favoritdocka
Hennes utvalda

Även om jag är henne kär
Är jag blott en del av
Hennes eviga lek

Ibland i hemlighet
Leker jag själv
Att jag bestämmer

Drömmer om hur jag
Kan själv och är en
Självständig Docka

Och hon sa till mig
Docka lilla, titta nu

Så tog hon av mig
Plagg för plagg

Sedan tog hon isär mig
Del för del

Och när hon slutligen
Tagit bort den mjuka
Fylliga stoppningen

Fanns inget kvar

Måsens lovsång

Kom - flyg med mig en stund

Låt oss breda våra vida vingar

Och se vart vinden bär

Vi kan leka tafatt en stund

Segla fram för seglandets skull

När du är trött kan du flyga

Här bakom mig och vara följsam

Sen byts vi av med vetskapen

Om att endast vinden kan bära oss

Och varthän vinden blåser

Kan vi aldrig veta

Vi föddes med vingar

För att följa

Den älskades röst

Hon pratar så vackert
om det som har varit
om det som ska komma

Hon resonerar så kvickt
utmanande och briljant

Hon är alltid så lekfull
med glimten i ögat
vet hon allt om
rätt och fel

Men när den
Älskades röst
blir hörd...

Vill jag aldrig lyssna
till något annat

I Hennes ordlösa tal
finns inga löften
och inga riktningar

Hon talar från intet
om intet som intet

Du skuggväsen

Du skuggväsen som vandrat
med mig sedan morgonen

Så bekant du har blivit för mig

Klockan är nästan tolv nu
och du vet vad som väntar

Zenit

När du upphör
står jag ensam

Reflektioner

Du är i mig
Som jag i dig

Och bortom det
Är vi inte alls

Allt sträcker sig
Mot ljuset till solen

Solen utanför
En reflektion

Av det i mig
Som är varmt

Av det i mig
Som rör mig

Av det i mig
Som expanderar

Solen

Ser snön ge efter
för Solen

Den har inget val

Inte ens att ge upp
är snöns aktiva val

Ser snön förvandlas
I Solens kraftfullhet

Den är fortfarande
sig själv i sin essens

Från hård kall klarhet till
Flytande följsamt reflekterande

Den har inget
att sätta emot

Man skulle kunna
kalla Solen obarmhärtig

Men Solen gör det
Den gör

Tillslut måste vi
alla stå nakna
inför Solen

Hennes inbjudan

Hon kom med en inbjudan
om att inte försöka mer

Jag tackade ja och
bestämde mig för
att dyka upp

En lätthet och öppenhet
inträdde tillsammans
med klarsyn

Vad det betyder
Om det är tillfälligt
- vem vet?

Måsens bön

Du är allt
Jag känner till
I världen

Utan Din nåd
Fanns jag ej
Du bär mig i
Den här världen

Jag överlämnar mig
Fullkomligt åt Din vilja
Böjer mig för Dig
Följer Dig i all evighet

Jag tar del av alla
Dina obeskrivliga variationer
Och Dina gränslösa uttryck

Mina vingar är Dina
Du gör med dem
Fullständigt vad Du vill
För Du är mitt allt

Jag önskar ingenting
Annat än Dig

Mina vingar böjer sig
För Dig, min Vind

I djup och evig
Vördnad och
Tacksamhet

Din vilja, din nåd

Vem är du som viskar till mig
Utan namn utan röst utan tal

Jag finns till för att du vill det
Genom din nåd

Jag känner din närvaro genom mig
Utan form utan krav utan anspråk

Jag finns till för att du vill det
Genom din nåd

Gestaltlöst tar du gestalt som mig
Villkorslöst villkorar du min existens

Jag finns till för att du vill det
Genom din nåd

Om måsar

Med blicken stadig ut genom fönstret
Över vatten som rör sig stilla
Blickar något ut genom mina ögon

Hon är där, även när jag inte vet
Att hon är där, så är hon alltid det

Lyssnar till pronomet hon
Liksom smakar det över läpparna
Och känner att det inte är sant
Men det är heller inte osant

Utanför fönstret seglar måsarna
Undrar om de tror att de är måsar

När jag lägger mig på kvällen
Känner jag hur hon, som är jag
Släpper taget lite grann

Hon, den andra, hon som varken har
Något namn eller någon form
Säger att måsarna seglar i mig
Och att jag är hon

Hon är fri

Även om hon ibland
Kan vilja äga henne
Äger hon inte tanken
Om ägandet

Och hon är alltid
Fri

Ju mer hon släpper
Henne fri

Desto mer kärlek
Frigörs från henne
Till henne