Som kunde jag sova i tusen
och åter tusen år.
En trötthet som inte
påminner om någon annan.
Utan vetskap om jag
någonsin vaknar igen.
Utan känsla för vem jag är
när jag slår upp ögonen.
Utan rädsla för
att inte veta.
Som vore jag
dimman över vattnet;
lika lätt
lika flyktig
lika obeständig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar