En morgon. På jobbet.

Det är tidig morgon i yogafabriken.
Klockan ringde fem på morgonen.
Passet börjar sex.
Läraren behöver inte vara i salen förrän kvart i sju.
Klockan sju sjunger vi mantrat.
Varje vardagsmorgon.
Samma rutin. Som en ritual.

Det är något speciellt med tidiga morgnar här på jobbet.
Folk är både trötta och klara,
inte så mycket tanke-fräs som kommit igång.
Inte så mycket stories och draman.

Man ser efter ett tag som lärare
hur folk jobbar med sig själva på mattan.
Vad de gör med sig själva,
vad de berättar för sig själva om sig själva.
Det syns i deras sätt att förhålla sig till kroppen.
Till rummet. Till utrymmet.

Men en hel del av det, de vanliga mönsterna,
har liksom inte vaknat så här tidigt.
Det finns en blandning av nyfikenhet och förväntan.

Här möts människor på ett annat sätt.
Alla följer samma rörelseserie, sekvens.
Men i sin egen takt, efter sina egna förutsättningar.
Alla har kommit olika långt i serien.
Det är en känsla av att göra något tillsammans.
Men ändå, individuellt.

Och alla gör det tidigt på morgonen.
Lämnar hemmet, ger sig ut i kylan
för att landa med sig själva hos sig själva.
På sin matta.

En mystik ligger lite i luften. Och lite magi.
Man vet inte hur kroppen ska kännas.
Just denna morgon har man ingen aning.

Ställer mig på mattan
och känner hur fötterna möter underlaget.
Djup tacksamhet flödar genom mig
för att jag får lov att vara i den här kroppen.

Andas in långsamt och djupt,
sträcker armarna upp, fyller lugorna till sin bredd.
Andas långsamt ut
och låter kroppen fälla sig fram i takt med andetaget.
Händerna når golvet.
Det här är en ny dag.