Två ett noll

Den famnen
som omslöt mig

Som mörkret
omsluter solen

Och ger plats
för stjärnornas

Alltjämt glittrande
lekfulla skimmer

Där jag får lov
att fördjupa min

Förundran över
avstånden dem emellan

Den natten
två var en

Och gapet - avståndet
däremellan försvann

Då duet och jaget
först bytte plats

För att sedan
komma samman

Om den förståelsen
att det alltid är en

Slöts sig mörkrets famn
runt den enda

Och gjorde den
till sin alldeles egna

De två som var en
var nu intet mer