skip to main | skip to sidebar
Och hon sa till mig

torsdag 10 juni 2010

Hennes viskningar

Före livet.
Det ofödda.

Efter döden.
Det odödliga.

Genom allt.
Det oföränderliga.

Hon viskar.
Så svagt viskar hon.
Konstant.

Det vibrerar.
Av hennes viskningar.
I varje cell.

Och jag blir stilla.
Igen och igen.

Och vet.
Att hon är.
Det enda sanna.
Upplagd av stillhet i rörelse kl. 23:29
Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Senaste inlägg Äldre inlägg Startsida
Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Skrivet

  • ►  2014 (1)
    • ►  februari (1)
  • ►  2013 (1)
    • ►  januari (1)
  • ►  2012 (4)
    • ►  april (2)
    • ►  februari (1)
    • ►  januari (1)
  • ►  2011 (31)
    • ►  december (1)
    • ►  november (1)
    • ►  oktober (3)
    • ►  september (3)
    • ►  augusti (4)
    • ►  juli (1)
    • ►  juni (1)
    • ►  maj (2)
    • ►  april (3)
    • ►  mars (2)
    • ►  februari (1)
    • ►  januari (9)
  • ▼  2010 (71)
    • ►  december (6)
    • ►  november (4)
    • ►  oktober (8)
    • ►  september (10)
    • ►  augusti (2)
    • ▼  juni (7)
      • Livets livmoder
      • Två ett noll
      • Bubbel och fräs
      • Den tomma
      • Mitt skelettala jag
      • Hennes viskningar
      • Den första dagen
    • ►  maj (2)
    • ►  april (10)
    • ►  mars (5)
    • ►  februari (12)
    • ►  januari (5)
  • ►  2009 (37)
    • ►  december (9)
    • ►  november (13)
    • ►  oktober (15)

Om mig

stillhet i rörelse
Visa hela min profil